Brokeback Mountain

Skärmavbild 2021-01-04 kl. 12.09.02.png

Brokeback Mountain
⊳ Annie Proulx
⊳ Novellix
⊳ 2020 (1997)

För mig är det omöjligt att läsa Annie Proulx Brokeback Mountain utan att jämföra den med Ang Lees filmatisering från 2005. Jag var femton år när jag såg filmen på min livs första bio-dejt. Det var ingen toppenfilm för en dejt men det är svårt att förneka filmens enorma genomslag – både då och senare.

När jag återvänder till Brokeback Mountain femton år senare och faktiskt läser novellen för första gången inser jag att storheten i berättelsen egentligen inte ligger i relationen mellan Ennis och Jack. Istället är det Ennis oförmåga att sätta ord på sin kärlek, hur ett liv kan gå om intet när man är för rädd för bryta sig loss, hur en människa liksom stelnar inombords när hen går emot sina starkaste impulser, som är det som gör novellen intressant.

Trots att det är en bra novell med några ögonblicksbilder som svämmar över av kärlek och sorg är det lätt att känna att en läser en synopsis av ett filmmanus. Handlingen är här men mellan varje rad påminns jag om allt vi inte får i novellen – landskapet, hur attraktionen överväldigar Ennis och Jack, Heath Ledgers sammanbitna käkar som inte förmår att uttrycka kärleksbetygelser, Michelle Williams sårade blick som Ennis fru, Jake Gyllenhalls tårar när han kör iväg från Ennis hus.

Proulx raka berättande och avskalade språk ska spegla landskapets liksom novellpersonernas känslomässiga karghet men det gör samtidigt att de där hjärtskärande nyanserna inte riktigt framträder. Sorgen och sveken river inte riktigt lika hårt i novellen som när Ennis hittar sin gamla skjorta, gömd inuti den bortgångne Jacks, längst in i garderoben. Men kanske gör det inget, kanske är det här ett av de sällsynta tillfällena när känslan i bok och film förstärker varandra:

Paret var som två skinn, det ena inuti det andra, två i ett. Han pressade ansiktet mot tyget och andades långsamt in genom munnen och näsan, hoppades på den svagaste lukt av rök och bergsmalört och Jacks härliga salta stank, men det fanns ingen verklig doft, bara minnet av den, Brokeback Mountains inbillade kraft, av vilken ingenting annat fanns kvar än det han höll i sina händer.

Makz Bjuggfält

Föregående
Föregående

Bögbibblan 3.0

Nästa
Nästa

Bögbibblans favoriter 2020