Dagar utan slut

⊳ Dagar utan slut
⊳ Sebastian Barry
⊳ Norstedts
⊳ 2020

Det här är en bok om krig, om fattigdom och om folkmord. Det är en bok om att utrota ett folk och en bok om att hitta hem i en klänning.

Under USA:s formativa år på 1800-talet ställs människor mot varandra. Idén om förenta stater för alla är avlägsen och som vanligt när människor ställs mot varandra betalar de med minst makt det högsta priset. De fattigaste europeiska kolonisatörerna (oftast irländare) ställs mot ursprungsbefolkningen som ställs mot de afrikanska slavarna. Gemensamt är att förutom en liten kapitalägande vit elit har ingen människa vare sig frihet eller valmöjlighet i det förlovade landet. Döda eller dödas. Äta eller ätas.

Mellan de långa beskrivningarna av krig, slakt och död sipprar en berättelse fram om samkönad kärlek, om att upptäcka en ny sida hos sig genom klänningsliv, mamelucker och kjolfållar. En normbrytande familj (eller kanske mindre normbrytande än vad som hittills fått rum i historieböckerna?) försöker finna ro i ett av Söderns hörn, en ro som ständigt störs av vita män med vapen. Den lilla familjens liv blir som en mikrokosmisk spegling av den vite mannens plundringar av i princip alla världens platser de senaste 600 åren.

Stilen är styltig och stram med ett stort fokus på händelseförlopp, vilket ger berättandet en viss stumhet och en känsla av att vi befinner oss långt från de vackra salongernas målande poesi. Det gör att romanpersonerna blir något endimensionella och svåra att lära känna. Kanske speglar stilen berättarröstens språk eller världsuppfattning.

För en läsare idag kan det kännas provocerande att folkmordet på ursprungsbefolkningen, blackface och slaveri beskrivs så sakligt. Boken rör sig vanskligt fram mellan att framställa människor som offer för omständigheterna samtidigt som den visar att en soldat kan handla moraliskt trots att hans främsta uppgift är att inte tänka själv. Bitvis tenderar berättelsen att falla över i ett white saviour-narrativ. Få romanpersoner är genomgående goda eller onda, och det kanske är så den här mörka delen av USA:s historia måste berättas?

Boken skildrar krigets tröstlöshet på ett sätt som jag förmodar är realistiskt, men jag vill veta mer hur det känns att hålla handen i mörkret på slagfältet och om att se sin älskade svälta bort i fånglägret. Och framför allt läsa mer om känslan att att byta soldatuniformen mot klänning.

Makz Bjuggfält