Duktig pojke

Skärmavbild 2020-12-29 kl. 13.38.11.png

Duktig pojke
⊳ Inger Edelfeldt
⊳ Bokád förlag, AWE/Gebers, Norstedts, Rabén & Sjögren
⊳ 1977, 1983, 1994, 2000

En av de sårigaste platserna inom mig är minnena av att bära på en hemlighet utan att veta vilka ord jag kan använda för att berätta om hemligheten. Hemligheten var såklart bögeriet och i sig var den inte så tung att bära. Snarare kändes den spännande och rolig, något jag oftast var glad för. Jag fattade ju redan när jag var typ sju år att hypermaskulinitet och heterosexualitet verkade stentråkigt och att den snabbaste vägen att diskvalificera sig från det spelet är att vara bög. Nej, tyngden kom från det skamliga att inte ha ord som jag fick använda för att beskriva det jag var. Det är det här jag ser i Jim, huvudperson i Duktig pojke, och det är därför det känns som att boken handlar om mig.

Det finns tre saker som jag gillar mycket med romanen: (1) Att den handlar om den duktiga pojken™️ som kan vara högpresterande inom så många områden men ändå inte komma underfund med sig själv (igenkänningsfaktor 100 %), (2) skildringen av Västerort, där jag är uppväxt, under 1960-70-talen samt (3) moderns röst. Varje kapitel inleds med att mamman (i en eventuell terapisession) berättar om Jim och att vi sedan får höra Jims version av samma händelser. Genial romankonstruktion.

Duktig pojke gavs ut 1977 och har sedan getts ut i omarbetade versioner på olika förlag 1983, 1994 och 2000 samt gjorts om till radiopjäs och en opera. Jag kan knappt föreställa mig hur radikal den måste ha varit för 43 år sedan.

Hur mycket jag än önskar att det inte var så, så finns det bara plats i hjärtat för ett begränsat antal böcker, och de som överlever år efter år blir färre i takt med ny läsning. Trots detta kommer nog Duktig pojke alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Makz Bjuggfält

Föregående
Föregående

Varm mjölk

Nästa
Nästa

Queer Podd-vecka. Del 5: Queer fiktion