Himlabrand

Med Himlabrand har Moa Backe Åstot lyckats med det ungdomsromaner brukar göra allra bäst: Att sätta ord på de där erfarenheterna av utanförskap, gemenskap och längtan efter att bara slippa vara rädd.

⊳ Himlabrand
⊳ Moa Backe Åstot
⊳ Rabén & Sjögren
⊳ 2021

När jag försöker sätta ord på vad Himlabrand handlar om sticker mina tankar iväg åt flera håll på samma gång. Är det en berättelse om att vara tonåring i Sápmi? Är det en berättelse om att komma ut? Eller om hur maskuliniteten sätter munkavle på unga män? Givetvis behöver vi inte begränsa oss till endast en fråga, men låt oss för enkelhetens skull börja i ena änden.

Himlabrand är den bok jag har saknat: En välskriven tonårsbok med en samisk huvudperson som tar självklar utgångspunkt i Sápmi snarare än med ett utifrånperspektiv. Ann-Helen Laestadius SMS från Soppero, som är den första samiska bok jag kommer att tänka på, känns skriven med stockholmare i åtanke. I Himlabrand upplever jag mig inbjuden men inte att boken är skriven för mig, och det gillar jag. Jag gillar exempelvis att samiskan inte är översatt. Jag gillar att beskrivningen av den rasistiska koloniala historien primärt inte vänder sig skolboksaktigt till mig, utan att den handlar om hur det är att deala med konsekvenserna som ung idag. På ett sätt känns Himlbrand som en fortsättning på Sameblod, men om Elle-Marja hade valt att stanna kvar och fått barn och barnbarn. Även här finns relationer över generationsgränserna, men de har inte gått sönder.

Givetvis handlar Himlabrand också om sexualitet, om Ántes kärlek till Erik. En svårighet med den här typen av berättelser är att det kan vara svårt att inte falla i de klichéer som hör genren till, både vad gäller troperna omöjlig kärlek och komma ut som icke-hetero. Det är inte överhuvud taget ett problem för Moa Backe Åstot. Hon har valt att göra Ánte till en tyst huvudperson: Det är mumlanden, kroppsspråk och enstaviga korthuggna svar på frågor. Istället är det andra personer i romanen som driver berättelsen framåt. Just den här tystnaden tycker jag att Backe Åstot har lyckats väldigt bra med, och det är en gärning i sig: Maskulinitetsnormer har belagt många killar med munkavle och att visa vad som kan hända när man lära sig att prata och sätta ord på sina känslor kanske är en av vägarna bort från de normerna.

Den här helgen presenterar vi boken i samband med Sápmi Pride. Men vi skulle också ha kunnat presentera boken under rubrikerna ”Riktigt bra ungdomsböcker” eller ”Årets bästa svenska romaner”. Himlabrand är en så välskriven roman: Dialogerna, relationerna och tystnaden är trovärdigt skildrade. Jag har inte alls levt Ántes liv, men jag känner igen mig så oerhört mycket i honom ändå. Det är nog någonstans här Backe Åstot prickar precis rätt: I den unika berättelsen fångar hon en mer universell känsla av utanförskap, gemenskap och längtan efter att bara få slippa vara rädd. Jag tänker – och hoppas – att det här kan väl inte vara Backe Åstots första bok. Inte för att jag misstror hennes begåvning, utan för att jag vill läsa mer av henne, nu!

Makz Bjuggfält