Hockey, bänkvärmare och bögar

⊳ Hockey, bänkvärmare och bögar
⊳ Maria Skotte Pekkari
⊳ Idus förlag
⊳ 2019

Adrian är 13 år och upptäcker gradvis att han är intresserad av sin bästa kompis Robin. Samtidigt ska han förhålla sig till att vara en populär kille i skolan, vänner som börjar utforska heterosexuella relationer och att komma in i puberteten med ett svårkontrollerat humör.

Detta kan låta bekant för bögboksläsaren - nu väntar sorg och svårigheter - men Maria Skotte Pekkaris Hockey, bänkvärmare och bögar är ingen dussinroman om att komma ut eller om att vara utfryst, förföljd eller hatad. I den här berättelsen slår bögen från överläge. Och han slår hårt. Adrian är populär, han är smart, han har stark självkänsla och många ser upp till honom. Adrian är också en riktig mobbare. Mer än något annat är det här en roman om maskulinitet och killnormer. Om att vara fångad i en roll och hur mycket skada snubbig kaxighet kan göra (tänk att man kan ägna så mycket tid åt att försöka vara bäst?). Adrian är något så ovanligt som en huvudperson som är bög i en ungdomsbok och som inte kommer ut.

Det är inte okontroversiellt att inte låta en hbtqia+person komma ut eftersom, som min kompis @hannamollernielsen sa om Fucking Åmål när vi gick på gymnasiet: ”Det är ju då helvetet börjar.” Jag tycker ändå att boken bidrar med något viktigt: En bild av hur homofobi upprätthålls och reproduceras i maskulina miljöer men också genom den tysta massans passitivitet. Jag slås av hur frånvarande de vuxna är i boken. De vänder bort sina blickar och överlåter åt barnen att ta ansvar för det som är svårt. Kanske är det så unga uppfattar oss vuxna?

Jag har visserligen problem med språket och dialogen. Det är något alldeles för rationellt snusförnuftigt och sakligt i tonen som sänker trovärdigheten. Å andra sidan är trovärdigheten i själva berättelsen och Adrians tankar orubblig och också det som utgör behållningen i läsningen. Som lärare tänker jag att vi i skolan har mycket att jobba med och vara uppmärksamma på. Som bög känner jag igen mig i hur homofobin lägger sig som ett vadderande täcke runt jaget och bäddar in självet i en skrikande tystnad. Som människa känner jag igen mig i smärtan av att vara elak.

Skotte Pekkari har skrivit en viktig bok och har verkligen lyckats med skildringen av Adrian och hans skuldkänslor mot mobboffret Martin. Tyvärr så lider boken av två formmässiga aspekter som författaren inte kan lastas för: Titeln och omslaget. Titeln är helt enkelt lite för töntig för att någon av mina elever självmant skulle plocka upp boken. Och varför ska det vara så jäkla svårt att formge vettiga bokomslag till unga läsare utan kulknasiga typsnitt? Unga läsare förtjänar snygga bokomslag!

Drygt halvvägs in i boken kommer en vuxen in i boken som gör något särskilt smart:
”När jag berättat färdigt vände jag tillbaka blicken mot James för att få min dom. Han tittade fortfarande på mig och det kändes bra att han stod ut att se mig trots allt jag sagt.
Han såg på mig utan att vika undan blicken. Han hade inte ens avbrutit mig. Inte heller såg han arg ut. Hur kunde han stå ut med mig när jag inte ens gjorde det själv?”
Citatet sammanfattar mycket av det jag strävar efter i min lärargärning - att inte vända bort blicken, att stå kvar när eleverna inte står ut med sig själva, att ge dem en orubblig tro på att vuxenvärlden vill dem väl och vågar visa det.

Tack @idusforlag för läsningen - fortsätt att ge ut böcker som ger plats för fler i litteraturen!

Makz Bjuggfält