Intervju med Alex Alvina Chamberland
Det finns vissa personer som tycks vara sådär oändligt kreativa. Som på ett nästan magiskt vis sår frön av inspiration i människor omkring sig på ett sätt som verkar så direkt och lätt att en får intryck av att de själva knappt märker det. Alex Alvina Chamberland är en sådan person. Första gången jag hörde talas om Alex Alvina var som tonåring, när hon var med i ett tv-inslag från G8-protesterna i Tyskland. Det öppnade upp ögonen för att politik kan föras på ett mer direkt sätt och att jag kan vara med - både inom och utanför partipolitiken. 2010 besökte jag den första upplagan av Queertopiafestivalen, och mötte då Alex Alvina. Jag blev året efter involverad i Queertopia i allra högsta grad - och jag skulle säga att Queertopia var min, och många andras väg, in i den queerfeministiska rörelsen.
Det finns många som ska ha credit för att den queera kampen har nått så långt och Alex Alvina är definitivt en av dem. Varje gång jag möter henne utvidgas mitt medvetandes gränser. När Alex Alvina besökte Stockholm i april med sin föreställning “Heal the world or die trying/Witches decide/My femininity/Danse Sacrale/No title only tidal wave” fick jag äran att byta några ord med henne om hennes skrivande, föreställningen och sin uppväxtskildring “Utelåst : uppväxtnostalgi för freaks”.
I samtalet efter ditt performance i Stockholm i april så berättade du att du i dina performance-verk arbetar med att öppna dig helt, exempelvis genom att inte lära dig din text utantill. På så vis blir du inte lika lätt (trans)-objektet som åskådaren kan projicera en stereotyp på, du blir liksom en hel människa. Hade du några liknande tankar när du skrev Utelåst?
Ja, fast från ett annat håll, delvis på grund av att Utelåst är en uppväxtskildring, och uppäxtskildringen har ofta en fast mall: jag-form, antingen ett lite magiskt nostalgiskt skimmer över barndomen eller tonåren, eller en helvetesskildring som gränsar mot tragediporr (vanligast när det är HBTQ-uppväxtskildringar).
Jag ville göra något helt annat och först och främst handlade det om att skruva till berättelsen med ett tåg av humor som gränsar mot det morbida, ett satir av dramaturgin som förväntas med flera röster och motröster och en huvudkaraktär som en visserligen förmodligen mestadels sympatiserar med, men som verkligen inte är genomgod eller bara ett offer för omständigheterna (det OCKSÅ, men inte BARA).
Du berättade också att du använder dig av tystnad i ditt performance för att den gör att publiken får utrymme och blir synlig för sig själv. På så vis tvingas också publiken att ta ansvar för det sker i scenrummet. Är det möjligt att jobba med tystnaden i skrivandet också?
JA! Men kanske inte så mycket i Utelåst; däremot i det jag skriver på Engelska nu. Redan i början av romanen står det klart och tydligt:
An invitation
You must be silent to hear
Listen
And love us all
To death.
Romanens arbetstitel är "Love the World or Die Trying"; och just tystnad, passivitet och lyssnande tas upp som undervärderade motståndsformer. Det ger så mycket plats för livsnödvändig reflektion, och aktion är nästintill värdelös utan reflektion. Att lyssna. Att stanna upp. De är verb de med...
Makz Bjuggfält