Making Gay History
⊳ Making Gay History
⊳ Eric Marcus
⊳ Perennial (HarperCollins)
⊳ 2002
Det är så svindlande. Hur ska man inte kunna gråta när man tänker på den armé av kärlekskrigare som har banat vägen för oss idag? När man tänker på de tusentals människor som har tvingats offra sina familjer, vänner, jobb, bostäder, liv för att bara kunna andas i frihet, hålla om den de älskar och bära sin queerhet på utsidan. Hur ska man inte kunna gråta när man tänker på hur svårt hur det fortfarande är att kyssas, kalla sig bög, byta om i ett omklädningsrum eller bara liksom leva helt rakryggat utan skam?
Det finns nog inget bättre sätt att hedra dessa hjältars liv än att ta del av deras vittnesmål. Ord från de som var där, då. Bilder som motsäger varandra och visar på det spektrum av erfarenheter och positioner som hbtq+-rörelsen utgör. Minnen som växlar mellan berättelser om organisering, kamp och konflikt och stunder av kärlek, intimitet och vänskap. Och givetvis våld, hat och död.
Jag var inte beredd på hur känslosamt det skulle vara att ta del av de här berättelserna. De rörde vi den där lite ömtåliga platsen inom mig där jag har sparat de minnen av vilsenhet, sårig längtan, hemligheter och skam som jag sällan rör vid. Det blir så tydligt att hbtq+-historien är en enorm väv av livsöden, ett slags kollektivt minne som binder oss samman i ett slags queert släktskap. Jag blir överväldigad och får en gråtklump i halsen.
Det är ett vanskligt arbete att försöka skildra en så spretig och skiftande rörelse, men Marcus lyckas i många avseenden. Boken lyfter fram röster som synliggör den chockerande rasismen och transfobin inom homorörelsen men kunde ge mer plats åt vilka alternativ som fanns. Varför skildras inte de svartas homo-fester? Var är ballroomscenen? Var är alla transpersoner?
Jag önskar att jag kunde visa människorna som ligger bakom vittnesmålen vad deras kamp har resulterat i idag. Att flickan vars föräldrar köpte en gravsten och satte in en dödsannons i lokaltidningen när hon kom ut, fick veta att det kom en annan tid i historien då hbtq+-personer är älskade, efterlängtade och viktiga.
Min sista fråga är: När skriver vi den svenska versionen av Making Gay History?
Makz Bjuggfält
“This one woman told me that she had been driving by her daughter’s house for eight years and that her husband had never let her stop because her daughter was a lesbian.”
“When gay people die of AIDS, the whole society is so much poorer, because in a lot of ways gay people are the spice of life in this country and in others. Life isn’t as much fun in this country after losing 85,000 very creative, well-intentioned, funny, productive people in the primes of their lives.”
“Building gay pride among black gays and lesbians was a challenge. We had to build this pride in ourselves. One of our mottoes was that we wanted to become as proud of our gayness as we were of our blackness. But even before that, we had to build our sense of black pride and black power. Once we’d done that, we had to turn around and say the same things about ourselves as gay people. It was a dual struggle.”
“We get all kinds of kids. Every race, class, socioeconomic group. Many families don’t know their kids are coming to our agency, which is sad. A lot of the kids want to come out to the parents, to share who they are. But we don’t encourage them because you can’t predict how their families are going to respond.”
“In lots of instances, when the parents did find out, it was brutal. We had one young woman from New Orleans who tried to tell her parents. They set up a gravestone with her name on it. They declared her dead and announced her death in the newspaper with an obituary. She lived with that for the rest of her life.”
“We have been so accustomed to being treated like second-class citizens that it really never occurred to us that anything could be done.”