Pojken
⊳ Pojken
⊳ Tova Gerge
⊳ Albert Bonniers förlag
⊳ 2018
Utan omsvep: Jag är golvad. Omtumlad. Kan det här vara det mest mästerliga jag någonsin har läst?
Pojken är klass, våld, kärlek och kön i ett intrikat maktspel som är obehagligt så det förslår. Gerge mejslar fram en slags ytterlighet i det vardagliga. Hon visar på det svåra i att vi så förtvivlat gärna vill vara självständiga individer med kraft att frigöra oss från vårt ursprung - och samtidigt är hopplöst beroende av varandra, liksom att vi är hopplöst bundna till det förflutna. Men det handlar inte enbart om det förflutna genom trauma och minnen. Det förflutna har en högst materiel aspekt där medelklassen och överklassen har råd att experimentera och misslyckas, att prova sig fram, på ett sätt som är en avlägsen lyx för underklassen.
Precis som hos Dennis Cooper är kroppen en arena genomsyrad av makt. I kropp, kött och sex uppstår mötet med den andre. Ett slag, en smekning, en orgasm gör oss till subjekt, liksom orden ger oss form. Till skillnad från hos Cooper överskuggas inte berättelsen av ärendet, eller romanens koncept. Här har romanpersonerna kontur, prosan skärpa och handlingen är kraftig och klar. Trots det är läsningen utmanande. Läsaren avkrävs engagemang och närvaro. Precis som litteratur som vidgar världen ska göra.
Inte ett ord tycks vara präntat genom slumpen. Varenda bokstav är betydelsebärande och jag överväldigas gång på gång över hur vansinnigt bra Gerge skriver. Det är helt enkelt underbart njutfullt att ta del av texten i sig.
Det är dock förrädiskt att stämpla relationen mellan berättaren och pojken som extrem. För mig finns igenkänningspunkter: Att upplösas och bli till på nytt i mötet med den andre. Att hänge sig i förälskelsens berusning och att vara maktlös inför att det finns en plats i andra vi inte kan nå, ens genom kärlek och våld. Att man kan ”göra sig maktlös och maktfullkomlig i samma rörelse.”
Jag undrar om pojken någon gång kommer att röra vid någon annan så som jag har rört vid honom med mitt liv. Om han kommer att berätta den här berättelsen utan ord, genom en annan kropps smärtpunkter.
Ps. Stor eloge till Moa Schulman för omslaget som är ett konstverk i sig.
Makz Bjuggfält