Är det barnen, baby?
Med Är det barnen, baby? tecknar Kristofer Folkhammar ett porträtt som vidgar bilden av vem bögen tillåts vara liksom ett främlingsskap som kan uppstå när bögar anammar heterosexualitetens symboler. Den essäistiska stilen gör boken till en text att återkomma till om igen.
⊳ Är det barnen, baby?
⊳ Kristofer Folkhammar
⊳ Natur & Kultur
⊳ 2021
Det har tagit så lång tid för mig att komma underfund med Kristofer Folkhammars Är det barnen, baby?, en av de böcker jag såg mest fram emot det här året. Jag läste boken i någon slags febrig sommaryra, lät den vila, slog upp den igen, gjorde några trevande försök att beskriva vad jag läst. Gav upp, började om.
Om det var något jag älskade med 2015 års Magisterlekarna så var det att både prosan och berättelsen passade varandra så perekt. Det fanns en slags koherens, en stringens, som gjorde läsningen sömlös. Detta saknar jag delvis i Är det barnen, baby?. Kanske passar den fragmentariska, något episodiska stilen tillvaron som nybliven småbarnförälder mellan blöjbyten, matning och korta sjok av sömn i ett somrigt Malmö. Den tillvaron är för mig helt främmande och jag tappar istället fokus i berättelsens vardagliga tilltal, i glappen mellan episoderna och tänker då och då att de rika, talande bilder som Folkhammar mejslar fram skulle ha kunnat ges en klarare inramning som kunnat bära bilderna och få dem att framstå tydligare.
Det jag gillar mest med boken är hur Folkhammar vidgar bilden av bögen, erbjuder mig nya möjliga förebilder. Bögen som pappa, bögen som inkännande och sårbar. Bögen som familjefar och som någon i relation till framtida generationer. Det är inte nödvändigtvis den bög jag kommer, eller ens strävar efter, att bli, men bara genom att erbjuda möjligheten så vidgas min bild av möjliga framtida jag.
Denna förändring av bilden av bögen har inte enbart med sexualitet och relationer att göra, utan också med maskulinitet vilken maskulinitet som tänkbar att tillskriva en bög. Jag bär särskilt med mig berättarröstens möte med sin tidigare musiklärare på ett konditori i Skåne. I berättarrösten finns en längtan efter att visa på ett slags bögeriets släktskap – vi delar erfarenheter som gör oss till ett gemensamt släkte – men med sin dotter i famnen blir berättarrösten läst som heterosexuell. Mötet blir en bild av vad assimiliationen in i heterosamhället gör med bög-relationer: Vi förfrämligas. I det här sammanhanget är det kanske en nödvändig konsekvens och i det långa loppet en mindre förlust. Men i stunden finns det ett slags vemod i detta. Just detta vemod fångar Folkhammars säregna poetiska prosa väl. Episoden lämnar mig också att grunna på tanken om vad som sker när bögar anammar heterosexualitetens symboler i övrigt: Kan straight-acting göra oss bögar mer ensamma?
När jag slår igen bokens pärmar upplever inte att jag har lärt känna romanpersonerna. De känns alla som skuggor i berättarröstens liv. Berättarrösten undersöker deras relationer men jag får inte riktigt grepp om vilka de är: Dottern Sandra framstår som framför allt barn till sin pappa, älskarna Jeremie och Alexander framstår som framförallt älskare, Julia som en kompis som råkat blivit mor till berättarröstens dotter.
Med distans till läsningen har jag landat i att det här är en bok att återvända till, men inte nödvändigtvis genom att läsa den från pärm till pärm. Kanske skulle den kunna fungera att läsa lite mer sporadiskt och impulsivt? Jag anar att det är den sortens bok som har förmågan att få mig att upptäcka nya tankar och mönster hos mig själv vid varje ny läsning.
Makz Bjuggfält