Drömfakulteten

⊳ Drömfakulteten
⊳ Sara Stridsberg
⊳ Albert Bonniers Förlag
⊳ 2006

I december 2009 annonserade @dagens_nyheter och @sydsvenskan årtiondets bästa svenska roman: Sara Stridsbergs Drömfakulteten. På ett sätt en osannolik vinnare om vi ser till det högst verkliga levnadsöde som ligger till grund till romanen: den amerikanska författaren och feministiska teoretikern Valerie Solanas - en person som verkligen inte hade förmånen att dra livslotteriets vinstlotter. Lika osannolikt kan det kännas att boken inte vann @augustpriset 2006 (istället vann i och för sig fenomenala Svinalängorna av Susanna Alakoski).

Det gör ont att läsa Drömfakulteten. Det gör ont att läsa om med vilken fruktansvärd orättvisa vår värld miss(be)handlar upprorsmakare. Det fysiska och sociala våld som vår värld utsätter kvinnor generellt för, men i synnerhet hur stämpeln ”galen” fullständigt kan frånta en människa sin värdighet och status som fullvärdig medborgare och tillräknelig medmänniska.

Drömfakulteten är en abstrakt roman om ett livsöde det finns få fakta om. Romanen ställer höga krav på läsaren, samtidigt som den är så välskriven att den med säker hand leder läsaren genom de vindlande gångar av tanketrådar, drömtillstånd som osäkrar skiljelinjen mellan medvetandets möjliga världar och de (van)föreställningar som bara den som tvingas utstå sin tillvaro tvingas ta till. Romanens röster slingrar sig runt varandra. Det är distanserat och nära, kliniskt och välordnat och oregerligt, aldrig medgörligt.

”VALERIE: Jag gick bort mig i Amerika. Jag hittade aldrig hem. Allting var kalla blåa hajar. Jag var ett sjukt barn. Jag längtade efter Louis. Jag längtade efter den där elektriciteten, kolsyrekänslan i ben och armar. Det var omöjligt att älska mig. Jag sprang genom öknen. Det var ljust och vitt och ensamt och jag tog mina saker och försvann. Allting skrek i mig, hjärtat, Dorothy, ljuset flimrade.”

En litteraturvetare kan ägna ett helt liv åt romanen - så oändlig framstår den för mig. Solanas framställs som knivskarp och romanen övertygar mig att hon i nio fall av tio (säkert fler) skulle utmanövrera mig i vilken verbal sammandrabbning som helst. Och trots att Solanas tillvaro kan upplevas svårnavigerad i Stridsbergs händer så är texten i så många aspekter kristallklar:

”BERÄTTAREN: Jag tänker hela tiden på ditt vilddjursspråk, din tid vid universitetet. Sedan tänker jag på New York och Fabriken. Centrala frågor i romanen. Varför slutade du skriva? Varför lämnade du Maryland? Varför sköt du Andy Warhol?
VALERIE: Spegel, spegel på väggen där. Samtliga frågor är felställda. Den korrekta frågan är: Varför fortsatte hon att skriva, varför fortsatte någon att skriva? Varför lämnade hon inte universitetet, varför stannade någon flicka kvar vid fakulteten, varför saknade så många av hennes sort tillgång till vapen? Alla hennes rättigheter var ständigt under attack. De gick omkring sysslolösa och vackra i sina trädgårdar på Long Island. Varför förstörde de bara inte sina trädgårdar?”

Valerie Solanas hade uppenbarligen en osedvanlig förmåga att elda under sin vrede och långt efter sin död sätta nya aktivister i brand. Hennes SCUM Manifesto är skoningslös i sin radikalfeministiska kritik - mänsklighetens samtliga problem kan härledas till könet man. Mannen som biologisk olycka och ett psykologiskt outvecklat misstag. Redan 2002-2003 publicerade den svenska sammansvärjningen SKAM två manifest genom @tidskriftenbang . Dessa, Solanas manifest och Drömfakulteten har jag introducerats för genom olika fakulteter (lol) vid Uppsala universitet. Läsningen gör det uppenbart att Solanas låga kommer att brinna länge än.

Makz Bjuggfält