Ett så starkt ljus

⊳ Ett så starkt ljus
⊳ Lyra Koli (Ekström Lindbäck)
⊳ Modernista
⊳ 2014

”...tänker på oss, på allt som aldrig har hänt.”

Lyra Kolis Ett så starkt ljus är en vandring genom minnenas allé, där gamla kärlekar analyseras in i minsta detalj. För mig är igenkänningsfaktorn så stor att det känns som att någon tagit ett väl valt snitt ur min minnesbank och stuvat om händelserna i en ny kontext. Boken tar mig igenom alla de stadier av kärlek jag själv upplevt sedan tonåren. Här finns P, som jag inte ens förstod att jag var förälskad i, A som jag var kär i för att jag längtade efter kärlek. Här finns M i Örebro och M nummer 2 och D. Här finns längtan efter K och den tudelade smärtan och glädjen i att de alla har lämnat eviga spår i mig.

Det är inte bara i episoderna jag känner igen mig. Jag känner igen mig i huvudpersonen Saras förhållningssätt till det förgångna. I det förflutnas börda, att ständigt rota tillbaka, analysera, omvärdera, skämmas, ångra det förgångna istället för att krasst konstatera nuets varande. Sara tänker på det som kunde ha blivit. Jag tänker att det är den mest smärtsamma av tankar.

Lyra skriver med en njutbar exakthet, där varenda nyans, vibrerande känsla, kläs i det mest precisa vokabulär, som om den minsta fonetiska förskjutning skulle innebära något annat. Jag blir lika delar avundsjuk som ödmjuk av Lyras förmåga att formulera sig så exakt. Sådant jag har försökt att fånga med ord ter sig så klumpigt och fumligt jämfört med Lyras skärpa.

Jag samlar citat och det känns plötsligt som att Lyras ord letat sig in på alla möjliga platser i min mobil, i min anteckningsbok och på små lappar.

”Hur länge kan en längtan verka som ett förebådande om en framtida närhet? Över hur många år kan ens tonårsförälskelse tänjas ut utan att tappa trovärdighet och styrka?”

Om Lyras text fångar något för mig så är det en reflektion över hur berättandet kan bli till en befrielseväg. Där orden leder känslan, smärtan, in i ett sammanhang som blir begripligt. Men också hur livet är så orättvist att insikterna på vägen är så smärtsamma (insikten att det här samhället inte har plats för mig) att priset är för högt, de inre frågetecknen lämnas bäst outrätade.

Det finns i mig en plats av bitterhet som har sitt ursprung i att behövt förhandla min identitet på ett sätt som inte avkrävts heterosexuella, som en sur andedräkt pyser en känsla fram i mig då och då när jag tänker på hur mycket av min energi, min kapacitet, som tagits i anspråk för att öva upp den finkalibrerade fingertoppskänsla som gjort att jag lärt mig hur mycket jag kan avslöja av det som är jag utan att bli ointressant, osynlig eller än värre, synlig som ett hot. Bitterheten som varit så svår att sätta ord på att den nästlat sig in som en tystnad, ett osynligt skavsår, i de närmaste, mest intima relationer. Lyra sätter ord på allt detta och inom mig väller en våg av lättnadskänsla fram över att ha fått ord för något jag själv knappt kunnat förstå.

Makz Bjuggfält