The House of Impossible Beauties
⊳ The House of Impossible Beauties
⊳ Joseph Cassara
⊳ 2018
Den här boken var svår att läsa, svår att avsluta. Så tvära kast mellan eufori, glädje, smärta och sorg. Så rika personporträtt, så tunga livsöden.
I ett berömt klipp från den amerikanska dokumentären The Queen (1968) om skönhetstävlingar (pageants) för drag queens är Crystal LaBeija är upprörd, förbannad, på den rasism som gjorde att bara vita drag queens vann tävlingarna. Det sägs att det klippet fångar vad som skulle startskottet för New Yorks ballroom-scen. Ett kulturuttryck, en konstart, en social rörelse som, om än okänd för många, haft stort inflytande inom senare populärkultur.
Årtionden efter den berömda episoden samlades hundratals människor, huvudsakligen svarta transpersoner, bögar och latinax, i lokaler i Harlem för att göra upp i vitt skilda kategorier som Face, Legendary och Femme Queen Realness. Här ifrån har världen fått exempelvis voguing, reading och många av de uttryck och attribut som mainstream-drag-världen har idag. Men framför allt var det här sammanhang där de förtryckta gjorde revolution genom att skita i det vita majoritetsheterosamhället och skapa egna frirum, med egna lagar och regler. Communityt var utsatt för såväl majoritetssamhällets fysiska och ekonomiska våld som de vita bögarnas rasism och det förhatliga HIV-viruset.
Scenen har skildrats flera gånger sedan den etablerades på 1980-talet. 1990 släpptes dokumentären Paris Is Burning* som handlar om några av personerna från ballroom-scenen. Jospeh Cassaras The House of Impossible Beauties (2018) är en fiktionalisering inspirerad av den dokumentären. 2016 kom den svenskproducerade Kiki som skildrar dagens ballroom-scen. Förra året kom första säsongen av Pose (FX) som också den är inspirerad av Paris Is Burning.
I Cassaras bok följer vi fyra personer, från deras uppväxt på 70-talet, deras väg till ballroom-scenen och varandra och hur deras olika öden i en skoningslöst hård värld in på 90-talet. Men det är inte (bara) skildringarna av våld och utsatthet som är fångar läsaren, eller hur det är möjligt att överleva i en värld som hatar en. Där tv-serien Pose lutar sig mot effektfulla, färgstarka scener från ballroom-nätterna i Harlem, utgör dessa mer en bakgrund i boken. Här är det relationerna i kollektivet i Bronx som står i centrum. Kärleken, samhörigheten och kreativiteten. Och smärtan i att fattigdom, droger och social utsatthet kan nöta ut även de starkaste kärleksband.
Ibland romantiseras ball room-scenen och personernas liv lite väl mycket kan jag tycka. Det är som att vi vita cis-läsare/tittare bara ser allt som glittrar, det färgstarka och karismatiska. Som att vi glömmer bort att film/roman-personernas livsförutsättningar präglades av våld, social utsatthet och fattigdom. Vi bländas av personernas drömmar och starka personligheter. Jag menar inte att vi ska tro att de verkliga människornas liv enbart var hemska eller sorgliga, men vi får inte glömma vilken oerhörd, nästan ofattbart, enträgen kamp människorna tvingades att föra mot transfobi och rasism (alltför ofta från vita bögar) för att kunna skapa de där gyllene stunderna på dansgolven, i ballroomen. Det är också en av styrkorna med Cassaras bok, den glömmer inte för kampen.
Boken är inte bara ett vittne över en grupp överlevare, den är en hyllning till några av världshistoriens största visionärer! Angel, en av bokens huvudpersoner, säger det bäst:
”I suppose it’s important to remember, in times like this,” Angel said above the music, “that we simply cannot blame the straight world for their lack of imagination.”
Makz Bjuggfält
*Det finns en kontrovers kring Paris is Burning, den kan man läsa mer om på t.ex. Wikipedia eller i en fenomenal artikel i New York Times av Jesse Green från 1993.