Intervju med Niklas Mesaros
I somras fick jag möjligheten att byta några ord med Niklas Mesaros - estradpoet, ordakrobat och författaren till “Sjöhästar”. Jag är så tacksam att han tog sig tid till att dela med sig av sina tankar om skrivandet, om kärleken när den stillsamt sinar och om att återkomma till romantiska succéer och misslyckanden. Jag är också så glad att få dela det här med precis just er.
Läs så får du både veta hur jag lurade mig själv att läsa in något i boken som inte fanns där och Niklas råd till den som bär på ett brustet hjärta.
Makz: Hej Niklas! Jag har precis läst ut Sjöhästar (Tack för läsupplevelsen!) och undrar om jag skulle kunna få ställa några frågor till dig och publicera på instagram som en liten mini-intervju på mitt konto. 😊
Ha det fint! /Makz
Niklas: Hej Makz,
Vad fint, självklart vill jag det!
Makz: Men åh vad roligt! Jag ska bara ladda upp med några smarta frågor så återkommer jag!
Niklas: Super! Jag finns här när du är redo.
Makz: Finemang! Då kör vi! 🎉
Flera av episoderna i ”Sjöhästar” finns med i dina tidigare dikter. Hur länge har du levt med de här texterna och berättelserna? Har de tillkommit under en kort period eller utspritt över längre tid?
Niklas: Ja, när jag började tänka på Sjöhästar så kändes det som om mina dikter
var delar av en och samma historia. Så det kändes naturligt att väva in dem i
romanen. Det poetiska språket var ett bra sätt att formulera hur stort det känns
att vara förälskad. Jag skriver väldigt långsamt och ganska fragmenterat, så
Sjöhästar är nästan tio år av tankar och känslor. Men boken i sig tog två år att
skriva.
Makz: Wow! Det måste kännas helt fantastiskt att ha samlat tankar och känslor från så lång tid i en bok! Både i några av dina dikter och i romanen verkar saknad och förlust vara utgångspunkt för kärleksberättelsen. Kan du berätta mer om det?
Niklas: Ja, men verkligen. Jag har alltid intresserat mig för romantiska succéer
och misslyckanden, hur stort det känns att vara kär och att älska någon. De
flesta vet också hur lika stort det känns när det inte funkar. Det är ju så
vansinnigt intressant, att vi hela tiden utsätter oss för så extrema känslor och
verkar vara helt försvarslösa inför det, varje gång det händer. Att jag återkommer
till samma teman, är nog ett försök till att göra livet lite begripligare för mig
själv men också för andra. Det känns ju bättre att dela med sig, så jag hoppas att
mina dikter och Sjöhästar hjälper någon att hantera saknaden och längtan nästa
gång den kommer.
Makz: Jag tror att jag förstår vad du menar med det där att det är så konstigt att vi utsätter oss för något som kan göra så ont. ibland tänker jag nästan att det där som gör så ont blir som en kick i sig själv. det gör så ont men en vet att en lever och vill på något vis få känna sig så levande igen. apropå att älska och förlora, du nämner johan thurfjell en gång och citerar och ett av hans verk i ”Sjöhästar”. Hur kom han med i romanen? var han med redan från början i skrivprocessen?
Makz: Hej Niklas!
Hoppas att du haft en fin vecka och att du har något festligt att se fram emot i helgen! Tänkte bara säga att du inte behöver känna dig stressad över att svara. :)
Niklas: Hej,
Veckan är mycket fin, med en massa Pride!
Angående Johan, så som jag använder mig av hans verk i boken, var något som
en tidigare partner hade skrivit till mig i ett brev när vår relation tog slut. Så det
verket har en stor betydelse för mig personligen. Jag kontaktade Johan och frågade
om det var okej att använda verket, och skickade slutet av boken för honom att läsa.
Han tyckte att det var väldigt fint och lät mig använda det. Det blir också en fin
referens för dem som känner till honom.
Makz: Vad kul att du har fått en massa Pride den här veckan! 💫✊🌈 Vad fint med Johan! Jag minns så tydligt när jag läste den texten första gången också, det kändes som att jag tappade andan…
En bit in i ”Sjöhästar” skriver Nilo ”Jag skall aldrig sluta leta efter nya sätt att beskriva världen. På det viset gör jag den bättre.” Är det något som stämmer in på dig också?
Niklas: Tack! Ja, som så många debutanter, har jag nog lagt in alldeles för mycket
av mig själv i Sjöhästar. Det summerar mitt sätt att leva väldigt bra.
Makz: Om det summerar ditt sätt att leva på tycker jag att det låter som att du lever på ett väldigt bra sätt. Jag tycker att det var en mycket smart formulering som fick mig att tänka till - det är ju genom språket jag kan förstå världen på nya sätt, så varför inte använda det för att få andra att se världen på nya sätt? En sista fråga: På din hemsida beskriver du ”Sjöhästar” som en ”queer-feministisk relationsroman om att göra slut”. Vill du berätta mer om det?
Niklas: Eller hur, att formulera sig själv är också att sätta ord på sin omgivning.
Så det ena påverkar/skapar/förändrar det andra.
Ja, jag visste att det skulle bli en relationsroman som var filtrerad genom feminism,
och det queera kom till av att jag inte ville tilldela huvudpersonerna något kön
eller utseende. Jag ville beskriva kärlekshistorien utifrån hur de kände och betedde
sig mot varandra. Och på så sätt göra det lättare för alla läsare, oavsett identitet
eller preferens att spegla sig i Nilo. Jag spenderar mycket tid ute på skolor, där jag
föreläser och workshopar i kreativt skrivande och jag hoppas att Sjöhästar ska kunna
göra det lättare för unga att prata om kärlek, könsroller och identitet.
Makz: Det här är så spännande! Jag blev nästan chockad över att jag hade läst hela boken utan att reflektera över att Nilo och Nassim aldrig könas och ändå hade en så klar bild över deras könstillhörighet. För att vara ärlig så jag ville inte ens erkänna att jag hade gjort det och gick igenom hela boken igen för att hitta ett pronomen som kunde ”avslöja dem”. (Lite fånigt!)
Jag vill tacka för en fin läsupplevelse och för att du har tagit dig tid att svara på frågorna. jag kom på en fråga till: Har du ett tips, eller ett råd, som du skulle ge till någon med ett brustet hjärta?
Niklas: Haha, ja men vad fint och roligt att jag lyckades både skapa en tydlig bild
för dig men också sudda ut gränser lite.
Tack själv för att du ville uppmärksamma boken. Jag hoppas att fler unga ska hitta
till den och bearbeta sitt trasiga hjärta.
Till den med ett brustet hjärta skulle jag säga, det kommer att bli bättre. Även om
det känns som om du aldrig kommer att våga känna något igen, så kommer det att
bli bättre. Färgerna kommer att komma tillbaka, du kommer att vilja dansa och
hångla igen. Men låt det göra ont först. Försök inte att smita förbi smärtan och
sorgen, den spelar också en roll. Även om den känns bottenlös och läskig så behövs
den för att du ska läka. Och dela med dig av den.
Du är inte ensam.
Makz Bjuggfält