Sjöhästar

⊳ Sjöhästar
⊳ Niklas Mesaros
⊳ Rabén & Sjögren
⊳ 2018

”True Love Never Dies”, säger väl ingen längre och tror på det på riktigt.

I Niklas Mesaros Sjöhästar har små sprickor uppstått i Nilo och Nasims förhållande. Sprickor som inte riktigt syns men som skaver så mycket att de inte går att bortse från. Skratt som snabbt förbyts till frustration. Samförstånd som vänds till konflikt. Förtrogenhet som plötsligt är svek. Nilo märker att Nasim plötsligt inte finns där när det behövs som mest. Plötsligt har varje samtal blivit en debatt, debatter som Nilo går tomhänt ur.

Kärleken är inte ett fyrverkeri. Här är den snarare en sinande flodbädd. Törstande cirklar Nilo och Nasim runt varandra och insikten om att de är bättre utan varandra är svår. Typ svårare än vad Nilo själv vill inse.

”Slutet är alltid inbyggt i början [...] Det var orden som höll fast oss.”

Sjöhästar är en hyllning till språket. Dess bändlighet, känslighet och fullkomliga överlägsenhet när det kommer i rätt händer (Läs: Niklas Mesaros händer) för att uttrycka det svåra, storslagna och såriga. På Mesaros boksidor är texten en gåva till läsaren och det är lätt att få känslan att det för Mesaros är av _allra största vikt_ att läsaren förstår exakt vad texten vill säga. Vi leds in i en redogörelse för nostalgins etymologi, en hundrafemtiosidig dissektion av kärlekens vokabulär och en queerfeministisk fälla som gör texten till en spegling av våra egna föreställningar.

”Det var därför jag letade efter ordens exakthet. För att pröva min erfarenhet mot andras. Jag skall aldrig sluta leta efter nya sätt att beskriva världen. På det viset gör jag den bättre.”

Ibland känner jag mig nästan utmattad av hur stilen gör berättelsen så tät och intensiv - med så många personifikationer (”Utanför väntade din cykel som en orolig hund på sin ägare.”), metaforer (”Cykeln var ett praktexempel på din kärlek för det trasiga och skeva.”), poetiska omskrivningar och språkliga akrobatkonster måste läsaren vara ständigt alert.

Men det är också det jag gillar mest - den språkliga upplevelsen. Det här är trots allt en bok skriven av en tvåfaldig SM-vinnare i Poetry Slam. Boken tåls att återvända till just för att det är möjligt att finna nya lager och djup i själva formuleringarna.

”True Love Never Dies”, är kanske sant ändå. Kärleken bleknar men äkta kärlek lämnar nog ändå eviga spår - det där stinget i hjärtat när du kisar mot höstsolen och då en doftförnimmelse kastar dig bakåt flera år i tiden. Nog älskar jag dig lite ännu?

”Vi kommer alltid att vara sjöhästarna som inte kan släppa taget. Precis som vågen är vattnet och sanden är stranden, är du för alltid en del av mig.”

Makz Bjuggfält