Männen med rosa triangel
⊳ Männen med rosa triangel
⊳ Heinz Heger
⊳ 1972
Männen med rosa triangel (1972) är Josef Kohouts vittnesmål från de nazistiska koncentrationslägren i Saschenhausen och Flossenbürg. Sex år av tortyr, våld och förnedring koncentrerat till dryga 150 sidor. Det är en text som får en att tappa andan i sina beskrivningar av en människa i total hopplöshet. Det är inte en historia om hur världen blir bättre, för även om Josef överlever de sex åren i utrotningslägren erkänns aldrig hans upplevelser av det offentliga. Västtyskland och Österrike erkände inte utrotningen av bögarna, eftersom homosexualitet kom att vara kriminellt ända in på 70-talet. Faktum är att Västtyskland förflyttade många bögar till vanliga fängelser efter nazistregimens fall. Bögarnas existensberättigande förnekades långt efter det att koncentrationslägren stängde.
Fångar i koncentrationslägret i Saschenhausen. Källa: National Archives and Records Administration.
“Judar, homosexuella och romer – alltså fångarna med gula, rosa och bruna trianglar – var de som oftast misshandlades av nazisterna och kapomännen. Dessa människor behandlades som mänsklighetens avskum utan rätt att existera på tysk mark, och därför skulle de förintas. Dessa ord sade lägerkommendanten och hans underordnade ofta och gärna.
Och de allra lägsta varelserna var vi – männen med rosa triangel.”
Jag har svårt att beskriva vad jag känner under läsningen. Det är en fysisk upplevelse. Det vänder sig i magen och jag får svårt att andas. Struparna snörs ihop och där luft och föda ska passera i en bestämd ordning är det stopp. Jag är illamående, kippar efter andan, blir yr, en känsla av panik. Hur kan världen vara så överjävlig?
Det är intressant att jag har fördjupat mig så mycket i det böghat som finns i det samtida Sverige och USA men så lite i äldre tiders hat. Ursäkten att berättelserna inte finns stämmer ju inte. Jag skäms för att jag inte lärt mig tillräckligt om min böghistoria, inte tagit mig an nazisternas övergrepp. Kanske handlar det om nån form av emotionell överlevarinstinkt.
Heinz Heger/Josef Kohout.
Källa: Vangardist Magazine.
“»Du och ditt bögpack kommer aldrig att återvänd hem«, sade han giftigt och erkände därmed att vi homosexuella aldrig skulle få återvända hem, hur hårt vi än arbetade inom rustningsproduktionen, trots löften från lägerkommendören och den nationella SS-ledningen. Vi skulle förintas, det hade bestämts redan 1938.”
Märket som Heinz Heger (Josef Kohout) bar i koncentrationslägret i Flossenbürg.
Källa: Vangardist Magazine.
På ett sätt känns det så avlägset, på ett sätt inte. Tortyren i koncentrationslägren påminner mig om tortyren och mordet på Matthew Shepard i USA 1999, och om vittnesmålen från dagens Tjetjenien och Uganda. Hatbrott mot HBTQ-personer ökar i Europa och fler än 100 våldsbrott (misshandel, dråp och mord) med homofobiskt motiv anmäls i Sverige varje år (Forum för levande historia, BRÅ).
Människor har hatat bögar i alla tider och på alla platser. Ändå finns vi. Det tål att upprepas: Bögar är den mest värdefulla av arter och vår kamp tillsammans med våra queera syskon får aldrig upphöra. Det heterosexuella samhället är helt enkelt för opålitligt. Det spelar ingen roll hur goda intentioner de heterosexuella har. De kan inte veta hur den internaliserade rädslan är en del av varje handtag, famntag, klapp eller kyss. De kommer att rädda sig själva först när det smäller.
Det är märkligt att jag känner ett slags släktskap med bögarna i koncentrationslägren. Kanske har det med vetskapen att jag själv hade befunnit mig där om jag var född i en annan tid på en annan plats. Kanske är det vetskapen om att världen fortfarande är jävligt farlig på många håll. Kanske, och det här är en tanke som gör mig yr, kanske är det för att bland de tidigaste minnena jag har av homosexualitet var av det jag läst eller sett i ...om detta må ni berätta.... Det är möjligt att det var den enda bilden av vad homosexualitet var som jag hade tillgång till under ganska lång tid. Förintelsen handlade inte för mig enbart om död och antisemitism eller ens homofobi utan om att få en aning om att det fanns andra pojkar som inte var som de vanliga pojkarna. Ett slags hemligt historiskt släktskap.
På ett sätt är Männen med rosa triangel en ganska ytlig berättelse, uttryckt med någon form av saklig distans. Den befinner sig på händelseplanet, men jag skulle önska att den trängde in lite mer. Beskrev relationerna, känslorna. Å andra sidan: Vore texten möjlig att läsa utan distansen? Detta är ju bland de överjävligaste stunder i mänsklighetens historia.
Makz Bjuggfält