Röda rummet

Med en oemotståndlig blandning av mystik och vardaglig realism väver Röda rummet en berättelse kring själva berättandets mening och hur långt vår individuella frihet når i berättelsen om oss själva. Texten är oförutsägbar på ett sätt som gör att suget efter mer växer med varje sida. Det är inte ofta jag läser så glupskt att jag i ivern hoppar över ett ord eller en rad här där, vilket är en skam på en roman med ett så träffsäkert och poetiskt språk.

⊳ Röda rummet
⊳ Kaj Korkea-aho
⊳ Förlaget
⊳ 2021

Den unge författaren är tillbaka i Berlin efter att ha fått sina drömmar om kärlek i Berlin krossade, dessutom med ett provsvar på en eventuell HIV-infektion hängande över sig. Det är kärvt att krypa till korset när man mot bättre vetande, mot omgivningens varnade ord, har givit bort allt – lägenhet och jobb – för att blixtförälskad flytta utomlands. Det är kärvt i den helsingforska vardagen och när är man inte som mest mottaglig för ett ödets nycker, en skimrande guldbiljett, till ett liv mer glamouröst än vad man vågat hoppas på?

”En känsla av att vara berättigad till något fantastiskt efter den värsta tiden i mitt liv fick mig att tro på magi den där våren.”, konstaterar berättarrösten och jag förstår med en gång vad som ligger bakom det ödesdigra händelseförlopp som väntar. Kaj Korkea-aho har en otrolig förmåga till att bygga trovärdiga karaktärer, det finns ingenting som får en att tvivla på att berättarrösten rör sig på Helsingfors gator. I fel händer hade man velat skrika åt berättarrösten åt att bara stänga dörren och gå, men i det här fallet ömmar man, visst förstår jag hur omöjligt det är att lämna när något äntligen känns gyllene.

Det är inte bara karaktärsbygget som sitter som en smäck. Romankonstruktionen är skarp, både i delarna och i romanen som helhet. Röda rummet är så rik på sidospår så att det skulle räcka för flera romaner till, utan att det för den skull belastar läsningen. Min enda lilla invändning är att jag önskar att avslöjandet av en av romanens stora hemlighet inte kommit i en så hastig vändning, jag hade tyckt om att få det i mindre portioner under en längre sträcka av handlingen för att få behålla den där stämningen av skevande mystik längre. Hand i hand med omsorgsfullt utlagda pussel som romanen utgör känns språket som en gåva i sig. Den finlandsvenska klangen och den poetiska fingertoppskänslan gör språket till en ljuvlig upplevelse, såsom när slutsatsen ”klöste sig som en ostämd violin genom allt jag läste” eller när luften är “vässad av minusgrader.” Små språkliga detaljer som förhöjer läsupplevelsen.

Berättelsen far fram mellan anteckningsblock, minnen, brända cd-skivor, konserter, litteratur, Messengermeddelanden, drömmar, lögner och spår i snön. Berättandet i sig blir intressant när det rör sig fram genom olika berättartekniker, såsom när berättarrösten följer ett skeende samtidigt som det sker då han läser en pojkväns Messengerkonversation medan den skrivs. När det otänkbara kläs i ord i realtid. Här blir längtan efter att få svar och rädslan för vad svaret kan innebära jämnstarka krafter som gör läsningen nästan olidligt spännande, men också ringar in romanens spänningsfält: Orkar vi veta allt vi vill få svar på?

Romanen ifrågasätter skapandet av berättelser genom litteratur och musik som en solitär process. Snarare rör sig texten kring frågan om inte konsten uppstår i relation till andra människor och artefakter. I en vidare bemärkelse handlar det också om meningsskapande i det egna livet – friheten att själv skriva sin historia är i själva verket en chimär, vi är alla medberättare i varandras livsberättelser. Här fastnar jag i en fråga hos mig själv: Hur noga är det egentligen med sanningen när den ändå uppfattas, formuleras, så olika av olika personer.

När berättandet blir mer ferbrigt i en dalande resa av självmedicinering och alkoholmissbruk, när lagren av romanpersonernas olika drömmar, minnen och lögner flutit samman blir berättelserna nästintill oskiljaktiga från varandra. Ett gammalt trauma ekar genom texten och jag ifrågasätter allt: När vi ska deala med våra biografiers dalar – heternormativitetens kompakta tystnad från uppväxten, oläkta sår från övergrepp – skapar våra medvetanden utvägar genom fantasier, parallelliteter och rollspel och här sällar sig våra berättelser till ett gemensamt medvetande där vi har överskridit vad som tillhör vem. Våra berättelser är gemensamma och oskiljaktiga.

Jag fylls av en väldig ro, och mannen framför mig är större än mig själv, större än mitt liv, och jag vill aldrig att han ska sluta se på mig på det sätt som han gör, och lugnet fyller mig som en vattenkran fyller en bägare, precis det en bägare finns till för, och så känns det, som att jag blir ett med mitt syfte. Det svartnar för ögonen och jag har aldrig känt mig så trygg.

Röda rummet handlar också om vad som händer när vi tar och ger makt, och våra föreställningar om när vi har möjlighet att bruka makt. Svaret blir förvånansvärt tydligt: Maktens komplexitet gör att den inte kan reduceras till en transaktion, den är så genomgripande och konstituerande för våra relationer att den inte kan beskrivas annat som ett ytligt spel, en teater eller en lek. Vi kallar gärna maktens effekter för strukturer för att göra dem begripliga. Men vad som döljer sig under ytan är en tinktur där det förflutnas trauman och ljuspunkter förvrider maktens intentioner. Vems makt manifesteras i ett piskslag? Piskan, handen eller den som reagerar på slaget? 

Få böcker från 2021 är så mångfacetterade som Röda rummet. Jag är säker på att när jag läser den nästa gång kommer fler aspekter fånga min uppmärksamhet och kanske landa i nya slutsatser. För det är ju så med riktigt bra böcker, de avslöjar nya lager vid varje läsning.

Ps. Jag läste Charlotta Carlströms avhandling BDSM. Paradoxernas praktiker parallellt med Röda rummet, vilket jag tror gav mig fler insikter i läsningen än vad jag hade fått annars.

Makz Bjuggfält