Sauna

 
 

I storstadens myller finns hemliga fickor, små frirum där parallella queera miljöer utvecklas och frodas. Alternativa normer som bryter av mot samhällets konventioner formuleras, mer eller mindre uttalat. Precis som i allt annat mänskligt umgänge så är det först när någon bryter mot normerna som de blir synliga, oftast smärtsamt synliga. Just denna konflikt ringar Mads Ananda Lodahl in i sin debutroman, Sauna.

Sauna
⊳ Mads Ananda Lodahl
⊳ Gyldendal
⊳ 2021

När Johan en dag på jobbet i receptionen på en bögbastu i Köpenhamn möter William som ber om att få behålla badkläderna på tvingas han att granska sin egen och det egna communityts syn på inkludering och exkludering. Är ens egen minoritetsgrupp ovanligt exkluderande mot andra minoriteter? William är inte välkommen till bögbastun. Bögarna vill inte ha en transman bland sig. Johan faller, handlöst, in i förälskelsen till William och frustrationen av att vara del av ett exkluderande community.

“og alle ved, at det mest brugte skældsord i skolen er det, der beskriver den følelse, jeg havde for William.”

Deras förhållande kommer att stå mitt i skärningspunkten av de konflikter som hbtqi+-communityt står inför att hantera: Maskulinitetsidealen, transfobin och rasismen. Inte i sig nya problem men problem som har blixtbelysts i takt med samhällets växande vokabulär och intresse för köns- och sexualitetskonstruktioner. I takt med att vi blir bättre på att synliggöra deras skadliga effekter för såväl våra relationer som vår självkänsla.

Sauna är på många vis en politisk roman som inte låter tillfället gå förbi att upplysa läsaren om livsvillkoren för transpersoner i Danmark, ett byråkratiskt helvete som vi känner igen från Sverige också. När det politiska ärendet är starkt finns det en risk att en bok övergår till att vara tröttsamt utbildande istället för upplysande. Sauna undgår detta genom att bjuda på en rikedom, både i språket och i själva berättelsen. Lika mycket som att det är en berättelse om ett samhälle så transfobiskt att till och med de som borde vara närmast allierade vänder sig mot en, så är det en vacker kärleksroman – med den berusning och smärta som hör där till. Texten är otroligt erotisk, utan att vara klichéartad, poetisk utan att vara krystad, och till bredden fylld av en ömhet och intimitet som gör den till den kärleksroman vi queers förtjänar. Många av de bilder som romanen målar fram är både politiska och romantiska på samma gång, såsom när Johan och William klottrar ner hela Strøget och de spår av färg som blir kvar i fasadernas sprickor efter saneringen blir en symbol för både deras politiska motstånd mot transfobin och en manifestation av deras kärleksförbund.

“Jag havde aldrig set en dreng som William før, så det er klart, at jeg gloede på hans krop, mens jeg tørrede hans hår, og håndklædet dækkede hans øjne. Jeg tænkte at han var den smukkeste dreng, jeg nogensinde havde kendt. En gave til alle, der har øjne.” 

Man kan fråga sig varför Lodahl har valt Johan som narrator, varför skildras Williams liv och transition genom en cis-persons ögon? Upplägget skulle kunna kritiseras i att det missar transpersonens perspektiv och återigen blir en skildring av transliv genom cis-perspektivet. Men konstruktionen är smart. Vi som läsare blir inkluderade i Johans strävan efter att förstå vad William går igenom som transman. Därigenom blir Sauna inte enbart en bok om en transperson utan också om vad man som anhörig kan göra för sina älskade: Att lyssna, att stå vid deras sida vad som än händer. Samtidigt skildrar Lodahl varför det kan vara så svårt att empatiskt leva sig in i en annan människas livsvillkor när man själv upplever att man har varit, och fortfarande är, exkluderad från så många sammanhang. Att lära sig förstå hur man kan vara allierad med andra queers, trots sin egen smärta, är kanske hbtqi+-rörelsens mest brännande fråga just nu.

Makz Bjuggfält

Föregående
Föregående

Röda rummet

Nästa
Nästa

Månadens tävling: Stolthet och kärlek