Stigarna
⊳ Stigarna
⊳ Ann Beskow & Hedvig van Berlekom
⊳ Idus förlag
⊳ 2018
När Malin och Lina bestämmer sig för att få barn väcks något i Malins mamma Ingrid. Tankarna på det egna äktenskapet, föräldraskapet, hur det blev som det blev och varför det inte blev som det blev. Samtidigt ställs Malin inför sina föreställningar om sin mors livsval, drömmar och handlingar. Minns Malin verkligen rätt? Hur känns det att göra familj på ett annat sätt än sina föräldrar? När allt kommer omkring är få saker så normerande som ens uppväxt, hur vacker den än har varit.
Det är spännande med speglingen mellan olika generationer. Jag känner igen mig i känslorna som följer av att det jag gör just nu reflekteras i de val jag tror att mina föräldrar gjorde i samma ålder. Det finns något sårbart i det oöverstigliga gapet mellan ett barn och en förälder. Något i den där urvetskapen som bara en person som känt en längre än ens minne sträcker sig kan ha. En vetskap som både förenar och förfrämligar.
När jag försökte läsa Stigarna för några år sedan tyckte jag att det var seg och trög, alltför långsam och introspektiv. Nu tycker jag att samma text är spännande, engagerande och vacker. Jag älskar rytmen: Långsamt böljande i dåtid och nutid, inga tvära kast men så plötsligt en oväntad vändning i ett kapitels slutskede. Det har såklart att göra med var jag är i livet: När jag ser fler och fler i min ålder få barn ställs jag inför samma fråga: Bär jag på en önskan om barn eller inte?
På ett sätt kan man nästan se Stigarna som en slags handbok i lesbiskt föräldrskap. Tydligt redovisas insemineringsprocessen, vilka möjliga känslor som kan höra till respektive steg och hur de kan hanteras. Det är också en slags handbok hur man bryter upp och går vidare i separata liv. Om hur det är att vara så nära som man kan komma utan att helt nå fram. Man kan föreställa sig att en bok som är så tillrättalagd skulle förlora i spänning. Det gör inte Stigarna. Boken är så oerhört välskriven att spänning blir en sekundär bedömningsfaktor.
Om det finns något att önska vore det att boken kortats ned något. Den böljande stilen är lite väl långsam för trehundra sidor. Kanske är det svårt när två skickliga författare skriver tillsammans, kanske är det omöjligt när det man skriver om är så brännande angeläget.
Jag följer Malins tankar kring föräldraskapet med intresse, men än mer grips jag av mamma Ingrid. Det finns något så melankoliskt över hennes strävan efter att hitta sitt nya liv efter skilsmässan, att hitta sin roll som mamma och mormor. Hur är det att ha vänner och att vara älskad, att komma hem till ett tomt hem, att ständigt vara osäker på om en är för närvarande eller frånvarande i sina nära och käras liv? Föräldraskap och familjebildning är eviga frågor, men kanske är det mer angeläget i vår individualistiska tid hur vi hanterar ensamhet. Vart vänder vi oss med vårt vemod, vår ömtåliga längtan och känsla av hjälplöshet när det inte är självklart vem som är vår närmaste?
Makz Bjuggfält