Jag är inte död
⊳ Jag är inte död
⊳ Erik Engelv
⊳ Storytel Original
⊳ 2021
Erik är en mönsterpojke i församlingen och drömmer om att tjäna Gud. I puberteten gör sig sexualiteten påmind och här inleds en livslång kamp. En kamp mellan kärleken till Gud och respekten för sig själv. En knackning på dörren och föräldrarna som uppenbarar sig med fryst prinsesstårta. Det är begravningsfika för deras homosexuelle son. Låter det bekant? Scenen finns med i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och det här är den sanna historien om den homosexuelle sonen som lämnar Jehovas vittnen.
Precis som hos Gardell är varje scen omsorgsfullt konstruerad. Det här är en roman av någon som kan berättandets hantverk utan och innan och vet precis vilka medel som ska användas för att vi läsare ska engageras känslomässigt. Romanpersonerna är karaktäristiska utan att vara karikatyrer, varje kapitel avslutas med en vändning eller sammanfattande poäng som låter oss förstå exakt vad vi ska ta med oss inför den fortsatta läsningen. Inget lämnas åt slumpen.
Trots att läsningen är förutsägbar uppslukas jag ändå av berättelsen. Det är inte den religiösa fundamentalismen eller homofobin som griper mig – homofobins exkluderingsmekanismer känner jag väl till själv. Paradoxalt fascineras jag mer av den religiösa gemenskapen. Kanske är det min naivitet och att jag själv saknar egna erfarenheter av religiös samhörighet. Genom Eriks kamp för att förena sin tro med sin sexualitet lär jag mig något om vad religionen kan ge människan. Jag tror att det är en av bokens styrkor: Att Engelv beskriver religionen som har skadat honom så mycket med uppriktighet och värdighet. Han förminskar inte tron, han dumförklarar inte. Han avfärdar inte. Det visar faktiskt på en häpnadsväckande storsinthet. Och om inte det är ett slags förlåtelse, vad skulle annars vara det?
Det är inte enbart religiositet som utforskas. Det jag gillar mest är när romanpersonen tänjer på maskulinitetens gränser: Hur fjollig får en skolpojke vara? Hur mycket får en man längta efter kärlek och ömhet? Vi är vana att se män ta till våld, droger eller verklighetsflykt när de krackelerar under omgivningens förväntningar. Här möter vi istället en man som går inåt – reflekterar, resonerar, sörjer. Kanske är det något han lärt sig under sin livslånga religiösa skolning?
En bekant fnös åt att det är ännu en bögbok med religiös tematik. På ett sätt förstår jag fnysningen, men samtidigt tänker jag att övergreppen på hbtqi+-personer i religioners namn är så omfattande att det kommer krävas många fler liknande skildringar. Samtidigt känns positiva erfarenheterna religion och hbtqi+ som betydligt mer underrepresenterade. Vem gläntar på den dörren?
Makz Bjuggfält