Testamente

⊳ Testamente
⊳ Nina Wähä
⊳ Norstedts
⊳ 2019

Tornedalen, två föräldrar, tolv (eller fjorton, det beror på hur man räknar) barn, ett förflutet (ett arv?), framtiden (testamenteterat?) – Nina Wähäs Testamente är en mångbottnad roman som sammanflätar vitt skilda livstrådar i en väv som hålls samman av blod, och möjligtvis en rädsla för vad det där blodsbandet kan innebära?

Vi följer Annie, hennes föräldrar och elva (eller tretton, det beror på hur man räknar) syskon. Nej förresten, vi följer knappt någon alls. Men vi får knivskarpa utsnitt ur Annies, hennes föräldrars och syskons liv. Olika aspekter av liv som tillsammans ger en slags reproduktion av vad mänsklig tillvaro kan vara. Människorna i Wähäs roman är sura, långsinta, isolerade, sammanvävda, kvävda, fria, egensinniga och alldeles alldeles levande. Jag tror på fullaste allvar att jag skulle möta hela familjen Toimi samlade runt köksbordet om jag skulle besöka gården i Aapajärvi någon gång vid jul 1981. De många livsödena Wähä presenterar blir nästan överväldigande när de radas upp vid sidan om varandra. Det ger en aning om den hisnande tanken om alla människoliv som pågår parallellt i all sin storslagenhet och anonymitet.

De många romanpersonerna kan ligga romanen till last (hur ska jag minnas vem som är vem?!!), men det liv Wähä gjuter i familjen Toimis medlemmar gör att de alla står klart framför mig i den unika egenhet som just varje syskon representerar. Jag tänker: Hur kan en människa lärt känna så många personer så väl för att kunna beskriva dem så ömsint, nära och skarpt? Trots att alla romanpersoner har sina skavanker står Wähä alltid solidarisk med varenda en. De må bära motbjudande drag (som människor ju i allmänhet gör) men det är som att Wähä har gett sig fan på att de varenda en ska skildras med någon slags kärlek och förståelse. Detta blir extra intressant när hon för samman de vitt skilda öden och idéer de olika syskonen representerar, såsom polerna i Annie/Helmi, Tarmo/Lauri och Esko/Tatu. De poler som intresserar mig mest är speglingen Siri/Lahja där det blir tydligt hur de blir till som individier på diametralt olika sätt. Det är först när Siri omfamnar den manliga blicken och ser sig själv som ett objekt för manlig attraktion som hon får nyckeln till att kunna älska sig själv. Lahja lär sig att älska sig själv när hennes Maire får henne att se sig själv som den vackra, intressanta och intelligenta kvinna hon kan vara när hon befriar sig från den våldsamma maskulinitetens blick.

Det är lätt att tänka att det är i romankonstruktionen som Wähäs genialitet kommer till sin rätt, svaret är delvis jakande, men det vore att förbise själva formuleringarnas klarhet. Se bara på den här spröda maskuliniteten i den tonårige mellanbrodern Valo: ”Men nu var han ensam. Systern satt bredvid honom, med armen om hans axlar, men själv var han långt där innanför, inte nära någon annan.”

Det är inte varje dag vi får ta del av en mainstream-roman som presenterar flera olika aspekter av manlig homosexualitet, men genom speglingen Lauri/Tarmo sker just detta. Bröderna som oberoende av varandra söker efter ett nytt liv, långt från Tornedalen, där de så småningom utforskar helt olika delar av den manliga samkönade kärleken. Någonstans i slutet av romanen skriver Wähä: ”Och ingenstans inom biologin finns det stadgat att det hör till vår natur att bli lyckliga.” Jag tänker på homosexualitet, på flykt (verklighetsflykt och fysisk flykt), på Lauri, på att värka ut det svåra och på Peter Pan-syndrom. Lyckan, så bedräglig och förgänglig.

Om jag vill skriva en avhandling om Nina Wähäs Testamente? Svar: Ja. Om Nina Wähäs Testamente är en värdig vinnare av Augustpriset? Svar: Ja.

Makz Bjuggfält