Våra tungor smakar våld

⊳ Våra tungor smakar våld
⊳ Saga Becker
⊳ Leopard förlag
⊳ 2019

”Vincent och jag håller oss på avstånd från världen. Vi tillåter inte att omgivningen kommer nära. Vi smyger runt den, i utkanterna av staden. Våra samtal kretsar kring nuet.”

I Saga Beckers Våra tungor smakar våld befinner vi oss i en mörkervärld. Nattljus, motljus, gatljus, klubbmörker. Romanens Saga och Vincent rör sig i skymningsland eller beskådar världen från Sagas vindslägenhet. De binds tätt samman i en slags paradoxal parasitisk symbios. Vincent uppfyller Sagas värld till den grad att det knappt finns plats för omvärlden i texten - så som det ofta kan vara när två människor förälskar sig i varandra. Omvärlden är en dimvärld men dimman består inte av något härligt kärleksberusande fluff. I dimvärlden rör sig snarare hotfulla skuggor vars nyckfulla våld Saga och Vincent tvingas parera. Genom att hänge sig åt varandra i hela skalan av hårdhet och mjukhet - att bli knullad av den man älskar som en av de mest sårbara, öppenhjärtliga handlingarna en kan föreställa sig.

Men käre läsare, rusta dig före läsningen. Det här är inte romantisk läsning. Det här är hårt. När vi talar om transfobi, eller annat hat mot queers, döljs de verkliga människoödena så lätt bakom hatbrottsstatistik och hotet om våld på offentliga platser. Det är såklart också realiteter - men att transfobin och hatet mot queers nästlar sig in i hem, själ, vardag, minne, kroppar, badrum, tankar, klädval, spyor, val och icke-val, kyssar och andetag är inte lika uppenbart. Det här är inte vackert. Mellan rakblad, blodiga lakan och förakt för den egna kroppen. Käre läsare, rusta dig. Det här är exploderande, omtumlande, öronbedövande läsning.

Jag blir så berörd av läsningen för den påminner mig om kampen att äga sin sexualitet. Att ha skolats in i en värld där sex och makt och förnedring hänger tätt ihop. Där sexualiteten var icke-existerande i skolan men närvarande på nätet. Äldre män, porrbilder, porrfilmer, porrchattar. Ibland känns det som att jag har tagit mig igenom något, nästan överlevt snarare än genomlevt mitt sexuella liv. Beckers roman påminner mig om att det är i de på riktigt helt igenom genuint ömma, intima och kärleksfulla mötena jag har helats. Men likt en drog är det så lätt att falla dit igen, det är ju ändå i det farliga sexualiteten grundlades.

”Jag är objektet i deras råa maskulinitet. Efter ett tag blir det hårda inte längre brutalt. Örfilarna blir nästan som smekningar, belöningar. Jag har förskjutit ömheten.”

Associativt, poetiskt, köttsligt. Kroppen och dess implikationer i en farlig värld. Dissonansen mellan namnet på ett leg och dess bärare. Skriva sitt namn i blod för att lämna det bakom sig. Dåtid och nutid som olika liv. Framtiden som ett osäkrat töcken. Och någonstans måste vi ställa frågan - ska livet behöva vara överjävligt? Nej, säger romanen. Den där systerblicken genom bussfönstret säger: Vi finns överallt. Vi är en armé av älskare och vi kommer aldrig att sluta finnas.

Makz Bjuggfält